Deviate Viper – oh yeah!

Min night elf hunter tämjde en Deviate Viper igår kväll. Jag är så äckligt nöjd så det finns inte ord… Venom spit – ja tack!! Och snygg är den också, minsann. *ler dumnöjt*

Återstår problemet med vad jag ska döpa den till. Jag är oerhört noga med mina gubbars och pets namn. Det måste vara nåt fyndigt, gärna på gränsen till ”dåligt-skämt-men-kul”. Vi får väl se vad det blir.

Köpa guld i WoW…

Vad är det egentligen för idioter som köper guld i Wow för riktiga pengar? Eller – ännu värre – köper upplevlade gubbar? Är det snorungar som tycker att det är häftigt att springa runt och flasha med rika level 70-gubbar eller vad?

Några nollor måste det ju vara som betalar för sån här skit, eftersom man hela tiden får whispers när man spelar, med reklam för eländet. Fanns det ingen marknad skulle det inte finnas nån dryg reklam heller.

Jag fattar inte vitsen med att köpa en level 70-gubbe, då tappar man ju hela nöjet med att utveckla den själv. Man spelar väl för att spela - inte för att flasha runt och larva sig? Och vill man få ihop guld så kan man enkelt göra det i spelet, utan att fuska och betala för det. Se till att tillverka och sälja grejer som andra behöver, svårare än så är det ju inte. Men det förstås, då måste man ju spela, och kan inte flasha. Så jävla sandlåda alltså – ”kolla, jag har mycket bättre gubbe än du!”. Suck.

Om man köper guld och upplevlade gubbar så har man inte förstått vitsen med WoW, och då kanske man ska tänka igenom varför man ens är inne i spelet över huvud taget. För spelar WoW, det gör man definitivt inte.

Förlåt att jag finns till, jag är ju så obetydlig…

Emellanåt hör jag folk omkring mig säga saker som ”jaja, jag förstår ju att du inte kan tycka om mig, jag som är så tråkig/dum/ful osv osv”, eller åtminstone något som har samma andemening, med undergiven röst. Ser man det i skrift kan man höra undergivenheten genom bokstäverna. Dessa människor fiskar (kanske omedvetet?) efter komplimanger, eftersom det förväntade svaret på ett sånt påstående är ”neeej då, du som är så trevlig/smart/snygg osv osv”. Tyvärr kan jag bara säga att den här ”förlåt-mig-för-att-jag-finns-till”-attityden inte fungerar, i alla fall inte på mig. Och troligen inte på andra heller. Jag brukar inte ens nedlåta mig till att svara på dessa uttalanden, eftersom de inte tjänar någonting till.

Den här sortens kommentarer och påståenden säger enbart att den som uttalar orden har ett mycket svagt självförtroende, och det i sin tur gör personen ifråga tämligen ointressant. Sanningen är den att alla människor gillar självsäkra personer (såvida detta inte går till överdrift och istället övergår i ren dryghet). Ingen gillar en undfallande loser.

Jag har suttit i den här fällan själv, i jag vet inte hur många år. Det är först på senare tid som jag har insett hur mycket jag retar mig på när andra säger dylika saker, och samtidigt kommit underfund med att jag faktiskt använt mig av samma taktik själv i många sammanhang. Och aldrig har taktiken lyckats heller, jag har stått där med lång näsa utan att ha fått den där snälla komplimangen som jag hoppats på. När jag däremot agerar med en hyfsat normal självsäkerhet så visar det sig plötsligt att folk faktiskt vill prata med mig, och dessutom säger justa saker emellanåt. Problemet löst, alltså. Numera tänker jag efter före, och är jag på väg att kläcka ur mig en sån här ”tyck-synd-om-mig-och-säg-nåt-snällt”-grej så lyckas jag oftast hejda mig i tid. Jag jobbar på att få bort det helt och hållet.

Jodå, jag har taskigt självförtroende i mångt och mycket. Men även om jag utan problem kan erkänna att mitt självförtroende är kasst i vissa sammanhang så behöver jag inte visa det genom att kräla i stoftet framför folk. Och det smarta med att verka säker på sig själv är att man får en respons från folk som gör att man faktiskt blir mer säker – det blir bara bättre, helt enkelt.

Man lyckas inte socialt genom att vara undfallande, man får inga nya vänner genom att tala om för folk hur illa man tycker om sig själv – för varför ska i så fall de tycka om en om man inte ens gör det själv?

Jag har slutat nedvärdera mig själv inför folk. Och plötsligt har jag börjat känna mig omtyckt. Var det inte det jag ville från början kanske?

Jo.