Ändra på den som avviker!

Aftonbladets amatörpsykolog har återigen levererat ett svar av typen ”den som avviker bör förändras”. —> ”Min tjej är barnslig med maten” (Tyvärr verkar man numera inte komma åt den om man inte är medlem i Aftonbladets plustjänst.)

Min kommentar till hennes svar är:

Vuxna människor har all rätt i världen att själva bestämma över sina matvanor. Om man är petig i maten och inte är allätare, ja då är det ens egen ensak, ingen annans. I det här fallet är pojkvännen frustrerad över flickvännens inskränkta matvanor, och psykologen tycker att pv-n ska köra med nån sorts terapiprogram för fv-n. Killen får alltså inte rådet att acceptera och respektera tjejen sån som hon är, utan han får tips om hur kan kan ändra henne så att hon blir som han vill. Han älskar mat och då vill han att hon också ska göra det.

Det hade kunnat vara jag som var tjejen, men nu är det inte det. Jag känner dock igen mig i beskrivningen av henne, jag är själv väldigt kräsen i maten – och jag anser mig vara i min fulla rätt att vara hur petig och kräsen jag vill. Jag är vuxen och myndig och bestämmer själv över hur jag vill eller inte vill äta.

Alla kan inte älska mat. Alla kan inte gilla all mat.

Alla kan inte vara exakt som alla andra, och ska heller inte vara det.

Hur kan det vara så fruktansvärt viktigt för killen att hans tjej äääälskar mat bara för att han själv gör det? Känner han sig mindervärdig om hon inte äter det han lagar, eller vad är det frågan om? Larvigt!!

Mitt tips (och jag är inte ens amatörpsykolog!) är: låt tjejen laga sin mat själv, så får hon det hon vill ha, och så får killen laga sin mat, så får han det han vill ha. Svårare än så är det faktiskt inte.

Man måste inte vara klonade kopior av varandra bara för att man är ett par.

Normal people worry me

Du ser på mig och tänker ”Du är inte normal, som jag”.
Jag ser på dig och tänker ”Du är inte självständig, som jag”.
Vi ser på varandra och tänker ”Tack och lov att jag inte är som du”.