Värvare på stan suger ankskit.
21 augusti, 2008
För några veckor sen stod jag och en kompis utanför Stockholms central, lite slött lutade mot en vägg. Solen sken och vi var allmänt avslappnade i väntan på kompisens tåg.
Då såg jag honom på långt håll. En spenslig kille i tjugoårsåldern, fyrkantiga plastbrillor och indielugg, t-shirt och jeans. I handen hade han en pärm. Jag såg direkt att han var en typisk PMU – Politiskt Medveten Ungdom, och att han garanterat var utsänd från nån organisation för att värva medlemmar och/eller samla in pengar. Han styrde stegen mot oss, och vi hann inte komma undan. (FAN!)
Mycket riktigt. Den lille spenslige kom från en välrenommerad organisation – vi kan kalla den Greenpeace, för den heter det. Han gick rakt på oss och började hålla sin robotliknande inrepeterade föreläsning om miljöförstöring och gud vet allt. Ställde frågor till oss om vi kände till Greenpeace, vad vi tyckte om dem, vad vi själva gjorde för att minska miljöförstöringen, och andra frågor som tydligt var till för att ge oss dåligt samvete.
Slutligen kom han såklart fram till slutklämmen – han ville värva oss till sin organisation. Jag svarade med att fråga om det fanns nån hemsida där man kunde gå in och anmäla sig. Han sa att jo, det fanns det, men han ville ju helst att vi skulle anmäla oss till honom direkt. Där avbröt jag honom i hans intränade svada och sa ”jaha, och du vill förstås att jag ska ge dig mitt bankkontonummer här och nu?” (jag har nämligen råkat ut för den här sortens värvningar förut). Han svarade glatt ja på min fråga, varpå jag sa att jag tyvärr inte lämnar ut mitt kontonummer till folk ute på stan.
Nu följde en envis diskussion mellan honom och mig, där han på alla sätt försökte förklara att han ju inte kunde göra något med mitt konto, att jag skulle få exakt samma blankett hemskickad som den han hade med sig ifall jag anmälde mig på hemsidan, att han hade legitimation och bevis från Greenpeace att han var den han utgav sig för att vara osv osv osv. Jag höll dock ställningen och påpekade att jag inte ville lämna ut mitt konto till folk på stan, oavsett hur mycket bevis han kunde fiska fram. Jag sade också att jag var starkt emot principen att organisationer går på folk ute på stan på det här sättet, och att jag inte misstrodde just honom, utan att det var principen jag var emot. (Och dessutom – vem fan går runt med sitt kontonummer uppskrivet?!)
Till slut gick han sin väg, samtidigt som han skakade på huvudet, ungefär som att han tyckte att jag var knäpp. Och i så fall fick han tycka det.
Jag tycker att det är ett jävla oskick av Greenpeace och andra organisationer att låta dessa PMU:er gå runt på stan och värva folk på detta sätt. Det är ju uppenbart att ungdomarna har provision på hur många de värvar, annars skulle han inte varit så envis. Det är också ett jävla oskick att gå fram till folk som står still på ställen där de inte kan gå undan från påstridiga värvare. Greenpeace gör ett bra jobb ute i världen, men jag vill själv välja om och när jag går med i deras organisation, jag vill inte under några som helst omständigheter bli påhoppad av värvare. Hade det stått ett litet torgstånd med informationspersonal och anmälningsblanketter osv så hade chansen varit mycket större att jag gått fram till dem – för då hade valet varit mitt och inte värvarens.
Som det var nu så blev jag bara negativt inställd till Greenpeace istället, på grund av deras löjliga försäljaraktiga värvningsmetoder. Jag hatar gatuförsäljare, och det här är lika illa.
Låt mig gå på stan ifred, for fuck’s sake!
Entry Filed under: Stockholm. .
13 Comments Add your own
Leave a Comment
Some HTML allowed:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <pre> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>
Trackback this post | Subscribe to the comments via RSS Feed
1.
pcspel | 15 oktober, 2008 at 11:13
hehe … mig vågar de sig inte fram till. Det räcker att en sådan värvare tittar åt mitt håll på stan så väser jag :”NEJ” och min sambo skrattar när de flyger bakåt i ren förskräckelse.
”Ditt nej låter som om Kom hit så får du en gaffel i ögat” brukar han säga.
2.
dean | 27 oktober, 2008 at 15:37
ja usch ja, jag jobbade som sådan en gång (=en dag), det var riktigt hemskt. inte alls kul att gå fram till folk och försöka få dem att joina, det är ju hela tiden underförstått att här kan vi inte stå och bara småprata, allt måste leda till att du säger ja och skriver på mina papper. det företag eller vad det kallas (det finns säkert flera) som anställer folk för detta verkar också ha svårt att hitta folk som vill jobba, vilket inte är svårt att förstå. vi var tre som fick utbilda oss om den förening vi skulle förespråka, och efter vår första dag ute på stan hoppade båda de andra av, själv var jag för feg men sa sanningen dagen efter, att det inte var något för mig.
3.
Sofia | 12 maj, 2009 at 20:34
håller med!! hatar dem.
brukar antingen säga ett surt nej eller säga att jag redan är medlem. då ger de sig.
4.
David | 22 juni, 2009 at 11:53
Igår kom det fram en värvare till mig vid centralen. Var stressad så dessvärre skrev jag under med mitt namn, dvs inte mitt kontonr. Kan de ändå dra pengar? De är verkligen påstridiga. Och vem vill inte ha en fin miljö mm? Grejjen är att det inte är oss vanliga människor som gör skillnaden, det är alla företag som släpper ut hiskeliga mängder.
5.
degbunke | 22 juni, 2009 at 14:22
Tvivlar på att de gräver fram ditt kontonummer om du inte lämnade ut det. Om du skrev din adress så kanske de skickar en förbindelseblankett för överföring via bankgiro, men då kan du antagligen kontakta dem och säga ifrån, om du vill.
Om det är de större organisationerna, typ Greenpeace, så kommer du ju inte att bli blåst på pengar, det lär de akta sig för att pyssla med. Men det är ju själva fan att de inte kan låta bli att gå på just stressade personer som inte hinner tänka till. Eller som i mitt fall, går på personer som inte kan gå undan och undvika dem. Man känner sig pressad att gå med på deras försäljarsnack om medlemsskap och girering av pengar.
Mycket dåligt beteende. Man förväntar sig något mer professionellt av så stora organisationer, inte att de ska hemfalla åt löjligt gatuprångel.
6.
David | 24 juni, 2009 at 13:23
Grejjen är att de försökt fått tag på mig under en veckas tid nu ungefär. Ringer på sjukt konstiga tider. Antar att provisionen inte kan betalas ut först när de har mitt konto i sin ficka. Något tips vad jag kan göra?
7.
degbunke | 26 juni, 2009 at 12:38
David: jag kör alltid med samma taktik när telefonförsäljare ringer, jag struntar i att svara. Det brukar ta ett par-tre veckor innan de ger upp. Vet inte om det funkar på just ”din” organisation, men jag skulle nog göra så. Eller också svara, och säg som det är att du var stressad och blev pressad till att skriva under något som du sedan ångrade, och tyvärr vill du inte gå med i deras organisation. Men det är ju alltid jävligt drygt att över huvud taget behöva prata med försäljare, så personligen skulle jag bara låta bli att svara och vänta ut dem. Du ser väl vilket nummer som ringer antar jag?
Telefonförsäljare ringer alltid på idiotiska tider, och oavsett om det är vardag eller helg.
Och du har nog rätt om det där med provisionen också. Men varför i himlens namn tar man ett sånt jobb över huvud taget, är min stilla undran…. Suck.
8.
Singhpiraterna | 27 juli, 2009 at 8:57
Har man just gått ut gymnasiet kan man oftast välja mellan tre jobb: värvare, telefonförsäljare eller vårdbiträde i äldrevården/hemtjänsten.
Värvar- och telefonförsäljarjobben har ofta fantastiska jobbbeskrivningar och löften om höga löner.
Det är inte förrän man som värvare kommer ut på gatan som man inser att omgivningen kommer att se en som ett avskum att antingen svära åt och skälla ut eller låtsas att de inte ser.
Dessutom har man ingen arbetsrätt alls.
Värvaren från Greenpeace var inte bara angelägen för att han skulle få provision, utan för att han från en dag till en annan kunde få sparken om han inte värvade nog många.
Så var snäll med dem, efter telefonförsäljarna har nog värvarna Sveriges sämsta jobb.
9.
degbunke | 1 augusti, 2009 at 18:54
Det jag vänder mig mest emot är organisationernas/företagens sätt att använda sina försäljare. Jag vill inte bli påhoppad på stan av envisa plåsterlappar till försäljare. Förstår mycket väl att det är ont om jobb för ungdomar (och äldre!), men det gör ändå inte saken bättre. Och killen i mitt inlägg var ju ganska blåst som inte tog mitt nej för ett nej, utan började tjafsa om att han minsann inte kunde göra nåt med mitt kontonummer, att han hade legitimation från Greenpeace osv osv. Jag skiter i om han inte kan göra nåt med mitt kontonummer och om han har leg. Säger jag ”nej, jag vill inte lämna ut mitt kontonummer till folk på stan” så ska han acceptera det. Punkt. Jag tycker också att det är fult gjort att gå fram till folk som inte har en chans att ”parera” och gå undan. Jag väljer själv om jag ska prata med nån försäljare eller värvare, jag betackar mig för att bli utvald av dem.
I normala fall så låter jag dem inte ens ta ögonkontakt med mig, och då är problemet löst. Jag behöver inte vara otrevlig (inte mer otrevlig än att bara ignorera dem iaf). Men när jag blir inträngd i ett hörn så anser jag mig vara i min fulla rätt att säga ifrån.
För övrigt kan jag tillägga att jag inte var otrevlig mot den här killen, jag bara avbröt honom när han började svamla om medlemskap i organisationen. Sen stod lugnt jag på mig och vägrade lämna ut mitt kontonummer. Det var han som betedde sig som om jag var dum i huvudet som inte ville lämna ut numret.
Och jag undrar fortfarande varför Greenpeace och andra organisationer tror att man går omkring med sina bankkontonummer på stan? Jag gör det iaf inte, och har inte den blekaste aning om vad jag har för kontonummer, om jag inte tittar efter på min internetbank. Jag skulle inte kunna lämna ut numren ens om jag ville. Alltså är det jävligt enfaldigt av organisationerna att bygga en värvarverksamhet på att människor kan sina kontonummer. Det finns säkert de som kan numren, men gissningsvis är de i minoritet.
Mitt eventuella intresse att gå med i en organisation minskar drastiskt när jag blir påhoppad av klistriga värvare. Om jag vill ha information och/eller bli medlem så söker jag själv upp lämplig organisation.
10.
Amnestyvärvare | 16 september, 2009 at 23:03
Lite svar på dina frågor. Jag jobbade min första dag som medlemsvärvare för Amnesty idag. Det ett mycket svårt och tufft jobb då vi oftast blir ignorerade och skällda på. Men det är faktiskt folk som stannar och låter sig informeras. Vi är inte ute efter era pengar på det sättet som man kan tro, vi vill skapa opinion genom att sprida information. Förhoppningsvis så leder detta till engagemang genom en medlemsgåva i månaden, som kan vara så pass lite som 20 kr i månaden. Amnestys medlemsskap är inte på något sätt alls bindande, man kan gå ut, höja eller sänka medlemsgåvan när som helst.
Vi har faktiskt många förhållningsregler på stan, i alla fall på Amnesty International. Bla så försöker vi bara få kontakt med männsikor som inte ser särskilt stressade ut, inte pratar i mobiltelefon, inte lyssnar på musik eller pratar med någon kompis. Kort sagt, vi undviker att gå fram till människor som vi ser är tydligt upptagna med annat eftersom vi inte vill uppfattas som störande. Om en person i alla fall skulle säga nej tack eller vanligtvis bara ignorera oss så önskar vi dem i alla fall en trevlig dag eftersom vi ändå vill skapa en positiv bild av Amnesty.
Vi respekterar alltså ett nej. Vet inte hur killen som jobbade för Greenpeace reagerade exakt men jag misstänker att han inte resonerade särskilt smart.
Om du inte vill lämna ut ditt kontonummer till en värvare på stan av olika skäl så kan du alltid gå in på hemsidan, eller oftast lämna namn och nummer, samt underskrift så ringer vi upp dig när du känner att du kan och vill komplettera dina person -och bankuppgifter.
Sammanfattande, värvare på stan suger inte ”ankskit”. Jag skulle vilja uppmana dig till att tänka lite på saken ut vårt perspektiv också. Vi på Amnesty har ingen provisionslön, vi har fast lön på 110 / h, mycket bättre än på de flesta ställen och vi tjänar ingenting extra beroende på hur många medlemmar just vi värvar. Dock måste vi varva ca 5 medlemmar / dag för att få in mer kraft och engagemang till de mänskliga rättigheterna. Låter kanske som en klysha men det är faktiskt dit pengarna går, och eftersom vi inte är statligt stödda på något sätt så är medlemsvärvning vårt enda alternativ. Punkt.
11.
degbunke | 21 september, 2009 at 17:26
Det ser förmodligen lite olika ut hos olika organisationer när det gäller provision osv. Värvarkillen i det här fallet stod länge och tjafsade med mig om att jag inte ville lämna ut mitt kontonummer. Jag frågade direkt när han börjde komma in på medlemsskap om det fanns en webadress att gå in på, och han sa att ”jo det finns det men jag ser hellre att du går med här och nu”, och började fippla med sina ansökningspapper. När jag då vägrade att lämna mitt kontonummer började han tramsa om att han inte kunde göra ngt med kontot, att om jag anmälde mig på deras websida skulle jag få exakt samma papper att fylla i, osv osv osv, men han hade noll förståelse för att jag inte ville lämna ut kontonumret. Av detta drar jag slutsatsen att han hade provision på hur många han lyckades värva, eftersom han var så olidligt enträgen. Ingen värvning = mindre lön.
Men jag vidhåller ändå att
- värvare och försäljare är dryga att råka ut för, med sina intränade robotlika svador som verkligen hörs att de har upprepat en miljon gånger utan att ändra ett ord mellan gångerna. Det låter inte som de talar med mig, eller ens till mig, de bara rapar upp allt som de tränats att säga. Det låter totalt oengagerat och ointressant: ”Hej-har-du-tänkt-på-att-jordens-djur-och-natur-inte-mår-bra-och-att-vi-måste-göra-något-åt-det?-Vi-i-Greenpeace-gör-mycket-för-att-motverka-oljeutsläpp-och-liknande-och…osv osv”
- det är orimligt att tro att folk går omkring med sina kontonummer på stan. Varför skulle man det? Själv måste jag titta på min internetbank för att veta numren.
- det är också orimligt att tro att, och bete sig som om, alla människor är naiva nog att lämna ut sina kontonummer på stan. Principiellt sett kan värvaren ha förfalskat ID, förfalskat organisations-ID och falska uppgifter över huvud taget. Varför skulle jag lämna ut mina kontouppgifter till någon på stan? I mitt beskrivna fall var killen dessutom så gott som helt emot att jag gick in på Greenpeaces websida och anmälde mig, för han ville ju att jag skulle göra det hos just honom (så att han fick sin provision?). Jag fick inte ens en websidesadress av honom, även om jag nog kan räkna ut den själv, men ändå – han var så otroligt angelägen om att få värva mig personligen.
- det är oerhört irriterande att bli påhoppad av en värvare eller försäljare när man står mot en vägg och inte kan gå undan. Man känner sig trängd. Dessutom – om jag står stilla och njuter av solskenet betyder det inte automatiskt att jag vill ha en påhoppare i ansiktet. Jag anser inte heller att jag är den som ska gå undan, eftersom jag var där först, och stod stilla. Jag anser att det är påhopparna som ska se och förstå att man inte går fram till folk som inte kan parera undan. Är man gåendes kan man alltid gå undan själv så att man inte ens behöver komma i närheten av påhopparna, men står man mot en vägg så går inte det.
- det är över huvud taget irriterande att bli påhoppad på stan av både värvare och försäljare. Ofta går man i sina egna tankar på stan och då är det ganska fult gjort av påhopparna att dyka på en, eftersom man sannolikt inte är på sin vakt. Då är det lätt att man tackar ja till saker man inte alls vill ha, som t.ex. ett medlemsskap i en organisation.
- det är bra mycket trevligare att kunna gå fram till ett informationsstånd och SJÄLV VÄLJA att få information. Om jag själv valt att informera mig så är sannolikheten mycket större att jag också väljer att gå med i en organisation, frivilligt. Och att jag dessutom stannar kvar i den organisationen av rätt anledning – för att jag själv valt det av ideologiska skäl, inte för att jag har dåligt samvete över att jag inte tackade nej i tid.
Jag vidhåller också att påhoppande värvare och försäljare suger ankskit. Faktiskt. Hela grejen med påhoppsmetoden är idiotisk. Se till att få folk att komma fram till dig som värvare/försäljare istället för att hoppa på folk, så är nog chansen mycket större att de går med i organisationen (eller köper nåt) också.
Jag förstår att värvare och försäljare på stan får ta väldigt mycket skit, men det finns ju en anledning till det: folk känner sig trängda av att bli påhoppade och överrumplade. Så enkelt är det. Och blir man trängd är man inte mottaglig för information heller, och man reagerar inte så rationellt som man skulle gjort om man varit beredd, t.ex. om man själv sökt upp ett info- eller försäljningsstånd och ställt frågor. Somliga blir arga, andra tackar ja utan att egentligen vilja – och i de fallen har ju organisationen faktiskt på ett sätt lurat till sig medlemmar. Det är ju inte heller så reko, eller hur?
12.
Hannes | 27 oktober, 2009 at 1:06
Om man har erfarenhet som värvare är man inte lika kall och elak. Det är inte lätt att vara värvare, många gör det av engagemang och det minsta man kan göra är att vara trevlig och förstående och lyssna vad personen faktiskt vill. Man kan gärna vara bestämd men inte elak. Det är en person, precis som du själv du pratar med.
Det är sorgligt hur värvare blir bemötta, som rent av onda personer som vill suga ut dina pengar. De försöker göra sitt jobb och det är ett tufft jobb. De förtjänar respekt, precis som du.
Tack för din tid!
13.
degbunke | 27 oktober, 2009 at 9:19
Återigen – jag var inte alls otrevlig mot killen. Jag var, precis som du säger, bestämd men inte elak. Jag stod på mig och sa att jag inte ville lämna ut mitt kontonummer, och att jag var emot principen att bli påhoppad på stan. Det var killen som betedde sig som om jag var dum i huvudet.
Att jag kräks galla här på bloggen är en annan sak, här kan jag säga det jag egentligen tänkte. Men jag skulle aldrig vara elak i ansiktet på varken honom eller nån annan värvare, hur skitirriterad jag än blir när jag ser dem.