Dibbe reloaded

I söndags återupplivade jag mitt gamla Diablo 1. Vilken nostalgi… Nu minns jag varför jag var så besviken på Diablo 2 när det kom – ettan har ju en underbart skön svart spökkänsla som inte tvåan kommer i närheten av för fem öre. OK, jag började snabbt gilla tvåan också, när det begav sig, men ettan har trots allt sin egna charm. Lyckades ladda ner rätt patch igår också (note to self: använd winNT-patchen till winXP, och inte win95-patchen…), så jag till slut kom ut på battle.net. Och efter nån halvtimmes nätspelande dök det upp en till spelare i mitt spel. Vilken chock. Jag trodde jag var ensam om att spela det här gamla tröskverksspelet, men nej, tydligen inte.

Och det är svårt också. Lättare att dö än i tvåan, sämre vapen och rustningar, och ingen mana regeneration heller, så man tvingas ha halva inventoryt full med potions.

Och.. om jag minns rätt så är Dibbe extremsvår att slå. Det är upprepade hit-and-runs som gäller, plus att lille Dibbe hela tiden slänger Armageddon i huvudet på ens stackars lilla spelare. Jag bävar redan för hur mycket stryk jag kommer att få när jag väl tagit mig ner till helvetets lägsta nivå. Brrr…

Jag har även expansionen, Hellfire, men den har jag aldrig spelat, så nu ska jag ta mig igenom den också när jag har sparkat Dibbes arsle. Ska faktiskt bli intressant att se hur Hellfire ser ut.