Dagens ord: Vaniljsexuell

Jag har insett att jag är totalt ointresserad av allt vad kinky sex och fetischer heter. Jag är helt enkelt vaniljsexuell.

En ostmacka är en ostmacka är en ostmacka?

Öppet brev till alla tänkbara matställen & caféer som säljer ostmackor:

Kära ostmackeförsäljare!

Jag tror ni har missförstått innebörden av ordet ostmacka/ostsmörgås/ostfralla/ostwhatever. En ostmackas pålägg består av ost, det hörs ju på namnet. Hade det varit något mer på mackan så skulle den hetat ost- och [påläggs]macka, som t.ex. ost- och skinkmacka, som ju redan finns, men är något helt annat än en vanlig ostmacka. Och dyrare.

Trots detta envisas ni försäljare med att på s.k. ostmackor klämma in:

- slemmiga salladsblad
- vattniga tomatskivor
- sega paprikastrimlor
- gummiaktiga gurkskivor
- svettiga skinkskivor(!)

…och ändå kallar ni det ostmackor. Hur kommer det sig? Vilken del av ”ost” är det ni inte förstår?

Det som är extra äckligt i sammanhanget är tomat och paprika, eftersom dessa båda grönsaker lämnar efter sig tydliga spår i ostskivorna, om grönsakerna ifråga fått ligga på osten i mer än fem minuter eller så. Grönsakerna både färgar och smakar av sig på osten, och plötsligt smakar hela mackan tomat eller paprika istället för ost.

Så. Jävla. Skitäckligt.

Varför kan ni inte bara göra mackorna som de ska göras? Här följer ett enkelt recept på en bra ostmacka:

1 bröd av valfri sort, gärna av frallatyp så att den blir en dubbelmacka
2 ostskivor
smör eller margarin av valfri sort, men helst riktigt smör eller Bregott

Gör så här:
Dela brödet om det är av frallatyp. Bred lagom mycket smör på bägge halvorna. Lägg en ostskiva på varje brödhalva, och lägg sedan ihop halvorna.

Färdigt!

Om ni följer det här receptet så kommer era ostmackor att bli utmärkta. Om ni sen vill garnera dessa mackor med en massa blaj, var så vänliga och skriv det på mackans etikett (eller liknande) och kalla dem för ost- och [påläggs]macka istället, så att man som hugad smörgåsköpare vet vad man får. Jag har otaliga gånger köpt mig en ostmacka och trott mig få just en ostmacka, för att sedan bita i den och upptäcka den hårda vägen att det trots allt minsann hade gömts en vidrig paprikastrimla mellan ostskivorna.

Gör om – gör rätt, kära ostmackeförsäljare.

Tack för ordet.
/Degbunke

Handslaget säger allt?

Gud vad det är obehagligt att skaka hand med folk som inte har ett vettigt handslag. Det finns lite olika varianter på läbbigheterna:

Halvslaget – man får bara halva handen av den man hälsar på, ofta genom att hälsaren lyckas böja sin hand så att enbart fingrarna hamnar i ens egen. Praktiseras ofta av äldre (kanske de har ont i händerna och vill inte bli klämda på).

Den döda fisken – man får en slapp mjuk läskig hand i sin, helt utan skelett känns det som. Praktiseras ofta av kvinnor oavsett ålder (vågar de inte ta i ordentligt, eller?).

Den halva fisken – en lite ovanlig kombination av bägge ovanstående varianter – man får slappa fingrar i sitt grepp.

De här handslagen vill i alla fall inte jag råka ut för. Sådana här blaskiga handslag ger inte precis något större förtroende för den jag hälsar på, det känns nästan lite lömskt, som om personen är lite oärlig eller undanglidande.

Ett kort, fast handslag är trevligast, och ger bäst intryck.

Ändra på den som avviker!

Aftonbladets amatörpsykolog har återigen levererat ett svar av typen ”den som avviker bör förändras”. —> ”Min tjej är barnslig med maten” (Tyvärr verkar man numera inte komma åt den om man inte är medlem i Aftonbladets plustjänst.)

Min kommentar till hennes svar är:

Vuxna människor har all rätt i världen att själva bestämma över sina matvanor. Om man är petig i maten och inte är allätare, ja då är det ens egen ensak, ingen annans. I det här fallet är pojkvännen frustrerad över flickvännens inskränkta matvanor, och psykologen tycker att pv-n ska köra med nån sorts terapiprogram för fv-n. Killen får alltså inte rådet att acceptera och respektera tjejen sån som hon är, utan han får tips om hur kan kan ändra henne så att hon blir som han vill. Han älskar mat och då vill han att hon också ska göra det.

Det hade kunnat vara jag som var tjejen, men nu är det inte det. Jag känner dock igen mig i beskrivningen av henne, jag är själv väldigt kräsen i maten – och jag anser mig vara i min fulla rätt att vara hur petig och kräsen jag vill. Jag är vuxen och myndig och bestämmer själv över hur jag vill eller inte vill äta.

Alla kan inte älska mat. Alla kan inte gilla all mat.

Alla kan inte vara exakt som alla andra, och ska heller inte vara det.

Hur kan det vara så fruktansvärt viktigt för killen att hans tjej äääälskar mat bara för att han själv gör det? Känner han sig mindervärdig om hon inte äter det han lagar, eller vad är det frågan om? Larvigt!!

Mitt tips (och jag är inte ens amatörpsykolog!) är: låt tjejen laga sin mat själv, så får hon det hon vill ha, och så får killen laga sin mat, så får han det han vill ha. Svårare än så är det faktiskt inte.

Man måste inte vara klonade kopior av varandra bara för att man är ett par.

Normal people worry me

Du ser på mig och tänker ”Du är inte normal, som jag”.
Jag ser på dig och tänker ”Du är inte självständig, som jag”.
Vi ser på varandra och tänker ”Tack och lov att jag inte är som du”.

Vägra vara normal

Trollhare har startat ett viktigt blogguppror.

Jag hänger på med mitt gamla inlägg – Varför är det så viktigt att vara som alla andra?

Spöregn och åska.

Crap.

=( 

Förlåt att jag finns till, jag är ju så obetydlig…

Emellanåt hör jag folk omkring mig säga saker som ”jaja, jag förstår ju att du inte kan tycka om mig, jag som är så tråkig/dum/ful osv osv”, eller åtminstone något som har samma andemening, med undergiven röst. Ser man det i skrift kan man höra undergivenheten genom bokstäverna. Dessa människor fiskar (kanske omedvetet?) efter komplimanger, eftersom det förväntade svaret på ett sånt påstående är ”neeej då, du som är så trevlig/smart/snygg osv osv”. Tyvärr kan jag bara säga att den här ”förlåt-mig-för-att-jag-finns-till”-attityden inte fungerar, i alla fall inte på mig. Och troligen inte på andra heller. Jag brukar inte ens nedlåta mig till att svara på dessa uttalanden, eftersom de inte tjänar någonting till.

Den här sortens kommentarer och påståenden säger enbart att den som uttalar orden har ett mycket svagt självförtroende, och det i sin tur gör personen ifråga tämligen ointressant. Sanningen är den att alla människor gillar självsäkra personer (såvida detta inte går till överdrift och istället övergår i ren dryghet). Ingen gillar en undfallande loser.

Jag har suttit i den här fällan själv, i jag vet inte hur många år. Det är först på senare tid som jag har insett hur mycket jag retar mig på när andra säger dylika saker, och samtidigt kommit underfund med att jag faktiskt använt mig av samma taktik själv i många sammanhang. Och aldrig har taktiken lyckats heller, jag har stått där med lång näsa utan att ha fått den där snälla komplimangen som jag hoppats på. När jag däremot agerar med en hyfsat normal självsäkerhet så visar det sig plötsligt att folk faktiskt vill prata med mig, och dessutom säger justa saker emellanåt. Problemet löst, alltså. Numera tänker jag efter före, och är jag på väg att kläcka ur mig en sån här ”tyck-synd-om-mig-och-säg-nåt-snällt”-grej så lyckas jag oftast hejda mig i tid. Jag jobbar på att få bort det helt och hållet.

Jodå, jag har taskigt självförtroende i mångt och mycket. Men även om jag utan problem kan erkänna att mitt självförtroende är kasst i vissa sammanhang så behöver jag inte visa det genom att kräla i stoftet framför folk. Och det smarta med att verka säker på sig själv är att man får en respons från folk som gör att man faktiskt blir mer säker – det blir bara bättre, helt enkelt.

Man lyckas inte socialt genom att vara undfallande, man får inga nya vänner genom att tala om för folk hur illa man tycker om sig själv – för varför ska i så fall de tycka om en om man inte ens gör det själv?

Jag har slutat nedvärdera mig själv inför folk. Och plötsligt har jag börjat känna mig omtyckt. Var det inte det jag ville från början kanske?

Jo.

Att gå emot sina principer

Av prinicp anser jag att det är übersnålt av spelhusen att ta betalt för onlinespel. Sen kan de stå där och försöka slå i folk att månadsavgiften går till serverunderhållet - yeah yeah, my ass. De vill såklart också gå med vinst, precis som alla andra företag. OK om man fick spelet gratis och sen pröjsade varje månad, sure thing, men att man som spelare måste kräkas upp femhundra spänn för ett spel och sedan fortsätta att punga ut med 120 spänn i månaden för att kunna spela, det är snålt, snålt, snålt.

Jag har inte så många principer – tror jag – men de jag har brukar jag hålla stenhårt på. Så när jag någon gång går emot dem så blir det tämligen obekvämt, jag vet egentligen inte riktigt hur jag ska förhålla mig till mig själv i de lägena – i synnerhet som de inte uppstår särskilt ofta. Eftersom jag ju är principfast. Oftast. Och en av mina principer är att aldrig spela spel som kostar pengar varje månad, eftersom det som sagt är snålt av spelbolagen. Jag vet inte hur många gånger jag förklarat för mina kompisar och andra att det minsann ”aaaaldrig skulle falla mig in”.

Och likt förbannat sitter jag här nu, med ett nyinköpt World of Warcraft och känner mig överlycklig över att få spela ett så askul spel. Jag vet inte vad jag ska skylla på heller. Hjärntvätt (av spelande kompisar)? Eller mitt allerstädes närvarande loot-horeri? I vilket fall så känns det lite mysko, eftersom jag fortfarande anser att det är fel att betala för att spela. Men nånstans får jag väl ge mig, och tigande betala, för spelet är ju oemotståndligt. I helgen hittade jag och polaren lila påskägg med godis i, mitt ute på prärien, och jag skrattade också gott åt den något griniga impen som min andra gubbe precis lärt sig frammana – ”This was NOT in my contract!”. Hahaha!

Men… trots min eufori över spelet så kan jag ändå inte komma ifrån den gnagande känslan att det här är fel, rent principiellt. Jag har ju gjort nåt som jag aldrig nånsin skulle.

Varför måste Blizzard nödvändigt vara såna jävlar på att göra bra spel….

Jag erkänner: jag har åkt dit, och det rejält. Skit också…

SL, SL, gamle vän…

”SL, SL, gamle vän, roligt att du lever än….”

Ja nu handlade ju låten om SJ, en gång i tiden, men ändå. Har sett det nya zonsystemet och priserna, och herreminje vilken soppa. Tre olika prisnivåer (om man inte har SL-kort vill säga), dyrare, och krångel och trams med zoner, femtioelva olika sätt att köpa biljetter osv osv.

Hade det inte varit smartare om den återinförda trängselskatten fått gå till SL istället, som det var menat från första början? Så hade vi kunnat behålla det billiga enhetspriset på SL-biljetterna och sluppit allt krångel.

Jag är så himla tacksam att jag behöver använda månadskort, så jag slipper det där krånglandet, och jag lider med dem som köper enkelbiljetter och måste hålla allt det där trassliga i huvudet.

Suck.