Dagens ord: Vaniljsexuell

Jag har insett att jag är totalt ointresserad av allt vad kinky sex och fetischer heter. Jag är helt enkelt vaniljsexuell.

Vägra vara normal

Trollhare har startat ett viktigt blogguppror.

Jag hänger på med mitt gamla inlägg – Varför är det så viktigt att vara som alla andra?

Varför är det så viktigt att vara som alla andra?!

I denna individualistiska tid, med alla artiklar och böcker om självkänsla och att hitta sig själv, finns en underlig paradox. Det verkar nämligen som att det bara är ok att hitta sig själv om detta själv stämmer överens med alla andras, inte annars. Har du en religion, sexuella/känslomässiga preferenser, osv osv, som inte följer ditt samhälles normer så är du onormal och ska väl helst ändras på så att du blir ”rätt”. Observera att jag menar att det finns fler olika samhällen i Sverige, där alla är lika angelägna om att hålla sina regler och normer som ”det normala”, och allt annat är fel och fult.

Vad gäller religioner och sexuella läggningar så diskuteras det tämligen öppet, tycker iaf jag som varken är religiös eller ”avviker” sexuellt. Men det lustiga är att även när man som jag, som är tjej och (så vitt jag vet) straight, inte följer med Den Stora Allsmäktiga Fårflocken så blir folk oerhört provocerade. Nästan så att jag blir lite full i skratt – och i fan, dessutom. Det händer att jag yttrar mig om saker bara för att jävlas, när jag är på sånt humör. Men som det heter i den gamla slagdängan – ”Du ska göra som Svenssons gör, om du ska göra nåt alls!”. Låten är väl från 50- eller 60-talet, tror jag, men det stämmer obehagligt väl även idag. När man som jag står två steg bredvid Fårflocken, och bara följer den när jag själv vinner på det, så är det nåt som vissa av mina bekanta hakar upp sig på och måste försöka ändra (och även folk jag träffar för kanske första gången). Typexempel:

- Jag är tjej. Pga detta måste jag automatiskt vara intresserad av killar som generell grupp. Jag måste vilja spana på killar på stan, jag måste vilja titta på avklädda killar. Jag måste också tycka att vissa kändisar är snygga. För allt detta ”gör ju alla andra”. Men nu råkar det vara så att jag inte gör de här sakerna. Visst kan jag se en och annan snygg kille, men eftersom jag är jävligt kräsen så händer det ytterst sällan. Killar som grupp/företeelse är inte heller intressant, det är enbart somliga individer som är det.

- Jag är singel. Pga detta måste jag automatiskt vilja vara ute varje helg på krogar och ragga killar. Jag måste också vilja ha en pojkvän. Helst ska jag vara desperat också. Gärna så desperat att jag tar precis vilket avskrap som helst, bara jag får ”ha nån”. Men nu råkar jag inte vara desperat, och trivs alldeles utmärkt med mitt ensamliv. Skulle jag snubbla över Mr Right, så javisst, det skulle vara mysigt, men det är ingen nödvändighet. Det lär dock inte ske på någon krog, eftersom jag inte är nån utemänniska. Och jag skulle aldrig ha ett förhållande ”bara för att man ska”. Hellre inget förhållande alls än ett dåligt. Får ibland, från ”välmenande” bekanta, kommentarer av typen ”Vi måste ju hitta en pojkvän åt dig!”. Vaddå måste?! Och vilka ”vi”?! Och jag har garanterat inte samma smak som de – ska jag trots det låta mig fösas ihop med alla möjliga ointressanta singelkillar i deras bekantskapskrets eller vad? Nej tack!

- Jag är pojkflicka. Pga detta störs mina bekanta av att jag inte är tjejig och ”rosa”, och att jag inte umgås med tjejer särskilt mycket. Men jag umgås mycket hellre med mina nördiga killkompisar, eftersom jag är lika nördig själv, och eftersom jag har samma intressen som de, i mångt och mycket. Folk som inte känner mig väl vill dock gärna para ihop mig med min bästa killkompis, och förutsätter att vi är ihop. Och så måste han och jag alltid förklara att vi inte är ihop.Visserligen är vi väldigt tighta och kan exempelvis fylla i varandras meningar, men det är ändå ganska fånigt att automatiskt anta att vi är ihop, speciellt som vi alltid presenterar varandra som ”min kompis”. Folk låtsas inte höra det, eller vad det nu kan vara. De ser vad de vill se, kanske, snarare.

- Jag är totalt oromantisk. Pga detta försöker mina bekanta ibland övertyga mig om att det gulligaste som finns är att få blommor och spontana presenter av killar, att det är mysigt med romantiska middagar för två, osv osv, trots att det är nåt av det mest fjant-tramsiga jag vet. Jag tycker att romantik visar fram en falsk världsbild som innebär att man är kär i kärleken, vilket jag definitivt inte är. Det finns bättre sätt att visa sina känslor för nån annan än att överösa med presenter och blommor. Kramas till exempel. Det är bra mycket trevligare.

- Jag gillar inte småbarn, och vill inte ha några egna. Pga detta måste jag övertygas om att småbarn är underbara, luktar gott, är söta osv osv, samt att jag visst vill ha barn, jag vet bara inte om det själv ännu. (Dessa människor anser alltså att de känner mig bättre än vad jag själv gör, vilket jag bara kan avfärda som ren bullshit.) Men jag tål inte barn under sex år, utom i mycket sällsynta undantagsfall, och jag tycker att spädbarn är skitfula, luktar äckligt, skriker, kräks och är allmänt vidriga, och jag skulle inte ta i dem med tång ens. Dessutom vill jag inte lägga en enda spänn av min surt förvärvade lön på nån unge, jag vill ha pengarna till mig själv. Jag har inte den minsta lust att ändra hela mitt liv på det sätt man måste om man skaffar barn. Nån biologisk klocka har jag uppenbarligen inte, eftersom jag känt så här i hela mitt liv (lekte aldrig med dockor eller gick ut med grannarnas bebisar osv). Och i hela mitt liv har folk sagt åt mig att jag kommer att ändra mig, istället för att respektera min inställning. Har passerat 30 med några år, men jag har fortfarande samma inställning till småbarn och mödraskap. It will never happen to me. Take my word for it.

Jag blir så trött på det här. Ibland undrar jag faktiskt om det inte blir än mer provocerande för folk att jag är ”nästan normal”, dvs jag är inte ”extrem” på nåt vis utan smälter in till kanske 95%. Men det är de där sista 5% som blir gruset i maskineriet. Och det är där folks idé om att jag går att ändra på föds, eftersom jag ju är ”så normal annars”. Ibland önskar jag att jag vore homo, så att jag fick ställa mig på gaybarrikaderna och skrika ut min frustration över dessa puckade jävla svensson-normer. Tyvärr har jag aldrig känt mig dragen till tjejer, så det blir nog lite svårt. Men det är alltså inte bara de som tydligt avviker från normen som störs av att folk inte respekterar dem som de är, även vi andra som avviker från normen lite i skymundan, eller vad man ska säga, även vi drabbas av utebliven respekt från stora delar av omgivningen.

”Var dig själv” heter det ju. Men om jag nu är mig själv och ingen respekterar det, hur lätt är det då? Personligen har jag inga problem med det, mer än att jag blir förbannad på folk som försöker ändra på mig, men jag tänker på alla dem som inte är lika starka som personer – de som gör och beter sig som Den Stora Allsmäktiga Fårflocken för att ”det är så man gör”, utan att för en enda sekund våga tänka tanken på hur det skulle vara om de gjorde annorlunda. Eller som kanske inte ens förstår att de kan tänka självständigt, eftersom de är så indoktrinerade av Fårflocken att de måste följa den och inget annat.

Det är synd om människorna.