Altitis, heter det visst.

Nu har jag fått veta vad jag lider av. Eller lider, förresten, det vet jag ju inte precis om jag gör. Men drabbats av, då.

Altitis = när du inte kan låta bli att ha flera (läs många) alts.

Jag har definitivt detta syndrom, har haft det redan sen Diablo 1. Det har följt mig, via Diablo 2 och Sacred, ända till WoW. Jag kan bara inte köra med en main och kanske en alt, det går inte. Det är så mycket jag vill testa, yrken och classes som jag funderat på. Framförallt yrken, eftersom jag class-mässigt har fastnat för framförallt hunter och har flera stycken såna. Sen brukar jag tröttna nånstans runt lvl 40, och då kommer jag på att jag vill köra lite på en annan gubbe. Eller starta en ny, som sen inte heller kommer mycket längre än 40.  Typ.

Att nå lvl 70 är inte heller något egentligt mål, för enligt min mening är gubben färdig vid 70, och vad är det då för nöje med den. Det är levlandet som är det roliga, och när man inte kan göra det längre så är det ju ”klart”. Finished. Finito.  Kan så vara att det finns end game content att roa sig med, men det är ändå inte nåt jag strävar efter. ”Det är resan som är målet” eller vad det heter.

Jag har aldrig levlat upp en enda gubbe till max, varken i D1, D2, Sacred eller WoW. Om jag får upp en enda WoW-gubbe till maxlevel så kommer jag bli förvånad själv. Nästa år släpps nästa expansion också, med ny level cap på 80 - gissa om jag inte kommer att få upp nån till 80 heller…

För närvarande har jag följande gubbar på servern där jag spelar mest:

lvl 60 Dwarf hunter – pet: Sewer beast och Ghost saber (till och med petsen har alts!)
lvl 48 Draenei hunter – pet: Kresh
lvl 43 Night elf hunter – pet: svart gorilla
lvl 38 Human warlock
lvl 26 Draenei shaman
lvl 20 Tauren hunter – pet: Echeyakee
lvl 19 Human paladin
lvl 12 Draenei shaman
samt två andra små hordegubbar som jag sannolikt kommer att deleta och byta ut.

Servern är alltså full.

Behöver jag nämna att jag önskar mig fler character slots?

Ding 40..!!

Min dvärghunter blev lvl 40 i måndags kväll – äntligen mount! En fin brun getabock fick hon. Baaaah! En annan dvärg på get försökte lära mig att hoppa över ”vallgraven” i Iron Forge, men jag bara missade och ramlade ner på gallret istället. Måste nog öva lite på det där. Nice att plötsligt kunna använda mailrustningar också, lädret började bli lite för simpelt kändes det som.

GLÖM INTE ATT SPAMRAPPORTERA ALLA SOM SKRIVER REKLAM FÖR GULD- OCH CHARACTERFÖRSÄLJNING! UT MED PACKET!

Deviate Viper – oh yeah!

Min night elf hunter tämjde en Deviate Viper igår kväll. Jag är så äckligt nöjd så det finns inte ord… Venom spit – ja tack!! Och snygg är den också, minsann. *ler dumnöjt*

Återstår problemet med vad jag ska döpa den till. Jag är oerhört noga med mina gubbars och pets namn. Det måste vara nåt fyndigt, gärna på gränsen till ”dåligt-skämt-men-kul”. Vi får väl se vad det blir.

Köpa guld i WoW…

Vad är det egentligen för idioter som köper guld i Wow för riktiga pengar? Eller – ännu värre – köper upplevlade gubbar? Är det snorungar som tycker att det är häftigt att springa runt och flasha med rika level 70-gubbar eller vad?

Några nollor måste det ju vara som betalar för sån här skit, eftersom man hela tiden får whispers när man spelar, med reklam för eländet. Fanns det ingen marknad skulle det inte finnas nån dryg reklam heller.

Jag fattar inte vitsen med att köpa en level 70-gubbe, då tappar man ju hela nöjet med att utveckla den själv. Man spelar väl för att spela - inte för att flasha runt och larva sig? Och vill man få ihop guld så kan man enkelt göra det i spelet, utan att fuska och betala för det. Se till att tillverka och sälja grejer som andra behöver, svårare än så är det ju inte. Men det förstås, då måste man ju spela, och kan inte flasha. Så jävla sandlåda alltså – ”kolla, jag har mycket bättre gubbe än du!”. Suck.

Om man köper guld och upplevlade gubbar så har man inte förstått vitsen med WoW, och då kanske man ska tänka igenom varför man ens är inne i spelet över huvud taget. För spelar WoW, det gör man definitivt inte.

För mycket WoW..?

Du vet att du har spelat för mycket World of Warcraft när du…

…drömmer om spelet på nätterna
…sitter rastlös på jobbet och planerar vad du ska göra i spelet när du kommer hem
…dessutom inte kan komma hem fort nog
…tar långa omvägar runt djur på stan för att de inte ska aggra på dig
…redan planerar vad din nästa karaktär ska heta, vilken ras den ska vara och vilka yrken den ska ha, trots att din nuvarande karaktär bara är level 14
…inte vågar gå i närheten av människor du möter på väg till jobbet, eftersom du inte vill bli gankad
…tvingar dig själv att gå ut och handla mat, trots att du egentligen inte vill (men man måste ju tyvärr äta också)
…plötsligt inser att hela ditt liv kretsar kring spelet

En WoW-newb rapporterar, del 2

Satt hela kvällen igår och levlade upp min warlock till lvl 11, och min hunter till lvl 10. Det sista jag gjorde innan jag tvingade mig själv att sluta spela var att ge huntern sin första pet – wahoo! Warlocken hade ju redan sin imp, men huntern behövde verkligen också en pet. Det blev en puma, de är snygga. Dessutom äter den kött och därför bör jag inte få några större problem att hitta mat till den. Min kompis har en sköldpadda som bara äter fisk, så hon har lite svårare att snabbt hitta mat, med följden att sköldisen lackar ur ibland när den inte fått käka på ett tag. Tänkte försöka undvika att det händer för ofta med min puma.

Warlocken fick byta vapen till svärd också, äntligen. Mesdolkar är inte min stil.

Har nu varit runt i två städer, Undercity och Thunder Bluff, och bägge städerna är röriga… Undercity var värst, jag hittade inte ut, utan fick be en annan spelare om hjälp. Och jag hade aldrig insett att det fanns hissar om han inte visat mig, det fanns ju ingen som helst antydan till det, bara en vägg. Orgrimmar ska tydligen vara ännu rörigare, enligt kompisen. Varför konstruera så röriga städer? Ska man behöva ägna flera timmar åt att ta sig runt inne i en jäkla stad, där vill man väl snabbt hitta traders, värdshus osv? Knäppt.

En WoW-newb rapporterar

Levlade upp min odöda warlocktjej till lvl 9 igår. Blev överlycklig när jag hittade en snygg röd robe med högre armor än vad-det-nu-var-hon-hade-innan som gjorde att hon gick runt med kortbyxor. Hon såg inte klok ut i dem, men nu jäklar är hon snygg igen.

Letade som en galning efter kaptenen i en quest, utan resultat. Men idag har jag tittat på Thottbot så nu vet jag var han är. Tror jag. Hehe.

Litet besviken dock på att warlocken börjar med en liten ynklig vesen dolk. Jag ville ha ett svärd jag, men icke sa nicke. Får väl kosta på mig att träna henne sen när det blir tillfälle. Hon har ju sina spells. Men ändå, en pyttedolk är ju lite fånigt tycker jag, som gillar overkill. The bigger the better.

Lade upp lite hemsydda grejer på AH också, få se om nån velat köpa dem. Nu sitter jag på jobbet och vill bara gå hem och spela. Fan ska man behöva jobba för? Bläh!

Att gå emot sina principer

Av prinicp anser jag att det är übersnålt av spelhusen att ta betalt för onlinespel. Sen kan de stå där och försöka slå i folk att månadsavgiften går till serverunderhållet - yeah yeah, my ass. De vill såklart också gå med vinst, precis som alla andra företag. OK om man fick spelet gratis och sen pröjsade varje månad, sure thing, men att man som spelare måste kräkas upp femhundra spänn för ett spel och sedan fortsätta att punga ut med 120 spänn i månaden för att kunna spela, det är snålt, snålt, snålt.

Jag har inte så många principer – tror jag – men de jag har brukar jag hålla stenhårt på. Så när jag någon gång går emot dem så blir det tämligen obekvämt, jag vet egentligen inte riktigt hur jag ska förhålla mig till mig själv i de lägena – i synnerhet som de inte uppstår särskilt ofta. Eftersom jag ju är principfast. Oftast. Och en av mina principer är att aldrig spela spel som kostar pengar varje månad, eftersom det som sagt är snålt av spelbolagen. Jag vet inte hur många gånger jag förklarat för mina kompisar och andra att det minsann ”aaaaldrig skulle falla mig in”.

Och likt förbannat sitter jag här nu, med ett nyinköpt World of Warcraft och känner mig överlycklig över att få spela ett så askul spel. Jag vet inte vad jag ska skylla på heller. Hjärntvätt (av spelande kompisar)? Eller mitt allerstädes närvarande loot-horeri? I vilket fall så känns det lite mysko, eftersom jag fortfarande anser att det är fel att betala för att spela. Men nånstans får jag väl ge mig, och tigande betala, för spelet är ju oemotståndligt. I helgen hittade jag och polaren lila påskägg med godis i, mitt ute på prärien, och jag skrattade också gott åt den något griniga impen som min andra gubbe precis lärt sig frammana – ”This was NOT in my contract!”. Hahaha!

Men… trots min eufori över spelet så kan jag ändå inte komma ifrån den gnagande känslan att det här är fel, rent principiellt. Jag har ju gjort nåt som jag aldrig nånsin skulle.

Varför måste Blizzard nödvändigt vara såna jävlar på att göra bra spel….

Jag erkänner: jag har åkt dit, och det rejält. Skit också…

Dibbe reloaded

I söndags återupplivade jag mitt gamla Diablo 1. Vilken nostalgi… Nu minns jag varför jag var så besviken på Diablo 2 när det kom – ettan har ju en underbart skön svart spökkänsla som inte tvåan kommer i närheten av för fem öre. OK, jag började snabbt gilla tvåan också, när det begav sig, men ettan har trots allt sin egna charm. Lyckades ladda ner rätt patch igår också (note to self: använd winNT-patchen till winXP, och inte win95-patchen…), så jag till slut kom ut på battle.net. Och efter nån halvtimmes nätspelande dök det upp en till spelare i mitt spel. Vilken chock. Jag trodde jag var ensam om att spela det här gamla tröskverksspelet, men nej, tydligen inte.

Och det är svårt också. Lättare att dö än i tvåan, sämre vapen och rustningar, och ingen mana regeneration heller, så man tvingas ha halva inventoryt full med potions.

Och.. om jag minns rätt så är Dibbe extremsvår att slå. Det är upprepade hit-and-runs som gäller, plus att lille Dibbe hela tiden slänger Armageddon i huvudet på ens stackars lilla spelare. Jag bävar redan för hur mycket stryk jag kommer att få när jag väl tagit mig ner till helvetets lägsta nivå. Brrr…

Jag har även expansionen, Hellfire, men den har jag aldrig spelat, så nu ska jag ta mig igenom den också när jag har sparkat Dibbes arsle. Ska faktiskt bli intressant att se hur Hellfire ser ut.

Jag, en loot-hora.

Ja jag erkänner. Jag är en loot-hora, av största mått. Just nu fast i gamla Diablo 2, där jag med en steroidstinn amazon rensar banorna i jakt på grejer. Man kan ju få nån ny unik pryl man inte hade innan… En typisk spelkväll ser ut så här (under förutsättning att jag spelar ensam och inte jagar quests med någon kompis):

1 – döda Andariel, ta prylarna hon droppar
2 – döda Mephisto, ta prylarna han droppar
3 – döda Dibbe, ta prylarna han droppar
4 – starta nytt spel
5 – döda Andariel, ta prylarna hon droppar
osv osv osv osv…

Dessutom är jag nog lite spelberoende av annat slag, eftersom jag hela tiden samlar ihop pengar i spelet tills jag inte kan bära mer, och stashen är full. Dessa pengar gamblar jag sedan bort hos lämplig NPC, och sen ut igen och samla mer pengar. För man kan ju gambla till sig nån pryl som är bättre än den man redan hade…

Såhär kan jag hålla på i timmar om jag är på sånt humör. Jag kanske borde oroa mig, det här verkar inte vidare sunt och friskt. Men det är ju så himla kul. ;)